S.T.A.L.K.E.R. - Call of Pripyat (Complete Mod)

Ett hårdkokt äventyr i kärnkraftens tecken

Det var rykten om en öppen rollspelsvärld som lockade mig till Tjernobyls obygder. Till en början kantades min resa av frågetecken, men det dröjde inte länge förrän förvirringen ersattes av upptäckarlusta.

Jag spelar den ukrainske agenten Detyarev och har fått i uppdrag att undersöka vad som har hänt med fem försvunna militärhelikoptrar. På vägen träffar jag på två stalkers som lever på att sälja artefakter från zonen. En av dem berättar att han tänker testa sin nya brandsäkra utrustning i en brinnande het anomali i närheten, så jag följer med dem. Vi kommer fram till en glödande krater. Jag plockar genast fram min detektor och kastar mig in bland flammorna i jakt på artefakter.

Zonens anomalier lyder under sina egna naturlagar.

Medan jag frenetiskt följer min pipande detektor hör jag ljudet av skottsalvor. Fiender med automatkarbiner har legat i bakhåll och stalkern med den brandsäkra utrustningen stryker med, men jag och hans vän klarar oss med livet i behåll.

Angriparna var zombier med AK-74:or och packningen full med vodka. Men det hade lika gärna kunnat vara banditer, rivaliserande stalkers eller mutanter. S.T.A.L.K.E.R. är fullt av den här typen av slumpmässiga händelser, så det gäller att ständigt vara på sin vakt.

Gasmasker. Där snackar vi statuspryl.

Call of Pripyat är den tredje delen i serien och är ett actionrollspel med skräckinslag. Det utspelar sig kring den övergivna staden Pripyat och du slängs rakt in i en värld som du måste upptäcka på egen hand. Introduktionen består av en resumé över vad som har hänt innan agent Detyarev sätter sin fot i zonen. Efter det får du klara dig själv.

Det förklaras att efter Tjernobylkatastrofen bygger den sovjetiska staten hemliga laboratorier i regionen. När dessa förstörs i en explosion börjar det dyka upp skattsökare - så kallade stalkers. Ukrainas regering ogillar stalker-fenomenet och skickar in militärhelikoptrar för att få situationen under kontroll, men alla fem kraschar av okänd anledning. I rollen som specialagent Detyarev är det nu din uppgift att ta reda på vad som har hänt med de saknade militärerna.

Även den bäste stalkern kan bli trött på plottriga gränssnitt.

Det här är inte ett spel för alla. Det är hardcore, riktigt hardcore. Den halvtaskiga översättningen, det oattraktiva gränssnittet och den bristfälliga introduktionen riskerar att stöta bort många äventyrslystna spelare. Det märks att utvecklarna har haft en begränsad budget, men den populära modden ”Complete Mod” åtgärdar en del av skavankerna.

Om du tar dig över den inledande tröskeln, så väntar en rollspelsupplevelse utöver det vanliga med kaosartad action, intressanta uppdrag och en detaljrik värld. Och det är just världen som är den starkast lysande stjärnan. Övergivna dagis och nedgångna lägenhetskomplex har aldrig känts så läskiga. Men det ska sägas att S.T.A.L.K.E.R. inte är ett renodlat skräckspel. Mycket fokus har lagts på utforskning, slumpmässiga händelser och överlevnad.

Blixtskådning kring Tjernobyl.

Känslan i vapnen är något oprecis och det kan vara svårt att träffa ibland. Kniven är dessutom alldeles för effektiv. Det finns många FPS-spel med bättre shooterkänsla, men striderna förläggs i ett sammanhang som berör. Känslan av att ”Varför gör jag egentligen det här?” infann sig aldrig.

Sidouppdragen känns varierade, även om det ofta handlar om att hämta föremål eller döda mutanter mot betalning. Variationen består i stället i platserna där uppdragen utspelar sig. Jag dröjde mig ofta kvar för att utforska omgivningarna efter slutfört uppdrag. Om du är utforskartypen så kommer du att uppskatta den detaljrika världen.

I öppna spelvärldar utgör AI:n en viktig kugge och här tycker jag att man har lyckats i mångt och mycket. Mänskliga fiender tar skydd och smyger runt byggnader för att attackera dig bakifrån och alla mutanter har sina egna unika beteenden. Tyvärr fungerar inte pathfindingen lika bra. Vänligt sinnade stalkers blockerar ofta vägen för dig i trånga passager och vägrar flytta på sig.

”Sist in är en skit!”

Innan jag begav mig in i zonen hade jag läst att spelserien kryllar av buggar. Men under min 14 timmar långa genomspelning upplevde jag aldrig några krascher. Jag misstänker starkt att det är Complete Mod jag har att tacka för det. Moddens skapare har enligt egen utsago förbättrat grafiken, ljudet och atmosfären, utan att förändra själva spelet.

När det gäller grafiken håller himlen och väderväxlingarna världsklass, men animeringarna och gränssnittet lämnar mycket att önska. Det är snudd på stört omöjligt att jämföra olika vapens egenskaper och uppdragsjournalen noterar inte alltid ledtrådarna, så det gäller att ha anteckningsblocket nära till hands.

Vädret är lika vackert som livsfarligt.

Ljudbilden är även den en blandad kompott. Ljudeffekterna och stämningsmusiken är emellanåt riktigt kusliga, men röstskådespeleriet är i bästa fall mediokert. Dialogerna i spelet kan delas upp i tre kategorier: De som är på engelska med rysk brytning, de som är helt på ryska och de som består av långa engelska textsjok. Tyvärr måste jag rapportera att majoriteten av all konversation sker via text. Upplevelsen kunde ha höjts många snäpp om de hade hyrt in ett dussin till röstskådespelare.

Konversationerna är som tagna från 1997.

Intrycket som består är ändå positivt. S.T.A.L.K.E.R. - Call of Pripyat leverar när det kommer till stämning och spelglädje. Den jordnära handlingen sticker ut bland alla klichéartade hjältesagor som annars dominerar rollspelsgenren. Om du kan se mellan fingrarna med bristfälliga dialoger och förlegade gränssnitt, så kan jag varmt rekommendera ett inköp. Det är ett spel som siktar högt och om du bara ger det lite tid, så kan det ta dig till oanade höjder.

Betyg 8/10

Utvecklare: GSC Game Worlds

Utgivningsår: 2010

Testat på: Windows 7, AMD Athlon II X3 3,1 Ghz, 4 GB RAM, ATI Radeon 4850

Testdatum: Hösten 2011
Speltid: 14 timmar

Testat av: Speldraken